God måndagsmorgon, här kommer veckans program:
Måndag den 26/10: Träning på Aktiv hälsa 15-16. Vi går från Hikikomori kl 14:40.
Tisdag den 27/10: Höstpyssel med Halloweenfika.
Onsdag den 28/10: Sällskapsspel.
Fredag 30/10: STÄNGT pga allhelgona.
Mississippi hade i början av 60-talet några av de hårdaste raslagarna i hela USA.
Delstaten blev också ett huvudmål för medborgarrättsrörelsens kamp för de svartas rättigheter. Men här brinner inte Mississippi som exempelvis i Alan Parkers verklighetsbaserade film (1988), där ett par FBI-agenter undersökte 60-talets försvinnande av de tre aktivister som så småningom återfanns mördade.
Tate Taylor tar så att säga köksvägen när han med hjälp av Kathryn Stocketts bästsäljarroman ”The Help” skildrar villkoren för de svarta hemhjälpar som fick maten att smaka, golven att glänsa och inte minst barnen att känna sig älskade i Jacksons av rasism infekterade societet.
Men tiden är densamma, och under filmens lopp refereras bland mycket annat till Medgar Evers, som mördades av Ku Klux Klan 1963. Det fladdrar förbi på tv-skärmen, raskt nedsläckt av husets vita härskarinna när det svarta tjänstefolket visar sig för intresserat.
”Niceville” är en renodlad film om kvinnor, berättad av Aibileen Clark, spelad av en Viola Davis fylld av pondus och resning. Hon är urtypen för en svart mammy, med famnen öppen och livsvisdomarna på lager för familjens lilla dotter.
Den andra huvudpersonen är ”Skeeter” Phelan (Emma Stone), fylld av skrivardrömmar när hon återvänder från college till Jackson. Hon finner snart att hennes gamla skolkamrater endast kommer till liv vid bridgeborden, under ideliga utgjutelser om vikten av att gifta sig rätt och hålla avståndet till alla ”niggers”.
Skeeter är rödlockig förstås, såsom varje vaknande oppositionell bör vara. Att skriva en bok ur de svarta hembiträdenas perspektiv blir hennes medel.
Här finns en häxa (Bryce Dallas Howard), bridgebordens och välgörenhetsfesternas diktator som är besatt av tanken att förse alla Jacksons överklasshem med segregerade toaletter på sina bakgårdar.
Här finns en southern belle av Marilyn Monroe-snitt (Jessica Chastain), bojkottad av societetskvinnorna eftersom hon har enklare ursprung och har gift sig med en av kretsarnas eftertraktade ungkarlar.
Och som parhäst till Aibileen bland de svarta hembiträdena den frispråkiga Minny (Octavia Spencer), som utkräver en gruvlig hämnd på styckets häxa.
De svarta hembiträdena vet långt mer om sina arbetsgivares liv och sorger än de själva. Långsamt blottlägger ”Niceville” hela bagaget av hyckleri och rasism – men också med en god dos medkänsla det torftiga liv som Niceville (dvs Jackson) erbjöd sina societetskvinnor.
Det går att överse med den typiska Disneyfilmens tydlighet och obönhörligt lyckliga slut – ingen får gå miste om minsta vändning eller torka andra tårar än medkänslans. Mycket tack vare samspelet mellan Viola Davis och Octavia Spencer, där den ena kämpar för att älska sin fiende medan den andra tar till ett hembiträdes infernaliska hämnd. Pondus, som sagt, och värdighet."
Delstaten blev också ett huvudmål för medborgarrättsrörelsens kamp för de svartas rättigheter. Men här brinner inte Mississippi som exempelvis i Alan Parkers verklighetsbaserade film (1988), där ett par FBI-agenter undersökte 60-talets försvinnande av de tre aktivister som så småningom återfanns mördade.
Tate Taylor tar så att säga köksvägen när han med hjälp av Kathryn Stocketts bästsäljarroman ”The Help” skildrar villkoren för de svarta hemhjälpar som fick maten att smaka, golven att glänsa och inte minst barnen att känna sig älskade i Jacksons av rasism infekterade societet.
Men tiden är densamma, och under filmens lopp refereras bland mycket annat till Medgar Evers, som mördades av Ku Klux Klan 1963. Det fladdrar förbi på tv-skärmen, raskt nedsläckt av husets vita härskarinna när det svarta tjänstefolket visar sig för intresserat.
”Niceville” är en renodlad film om kvinnor, berättad av Aibileen Clark, spelad av en Viola Davis fylld av pondus och resning. Hon är urtypen för en svart mammy, med famnen öppen och livsvisdomarna på lager för familjens lilla dotter.
Den andra huvudpersonen är ”Skeeter” Phelan (Emma Stone), fylld av skrivardrömmar när hon återvänder från college till Jackson. Hon finner snart att hennes gamla skolkamrater endast kommer till liv vid bridgeborden, under ideliga utgjutelser om vikten av att gifta sig rätt och hålla avståndet till alla ”niggers”.
Skeeter är rödlockig förstås, såsom varje vaknande oppositionell bör vara. Att skriva en bok ur de svarta hembiträdenas perspektiv blir hennes medel.
Här finns en häxa (Bryce Dallas Howard), bridgebordens och välgörenhetsfesternas diktator som är besatt av tanken att förse alla Jacksons överklasshem med segregerade toaletter på sina bakgårdar.
Här finns en southern belle av Marilyn Monroe-snitt (Jessica Chastain), bojkottad av societetskvinnorna eftersom hon har enklare ursprung och har gift sig med en av kretsarnas eftertraktade ungkarlar.
Och som parhäst till Aibileen bland de svarta hembiträdena den frispråkiga Minny (Octavia Spencer), som utkräver en gruvlig hämnd på styckets häxa.
De svarta hembiträdena vet långt mer om sina arbetsgivares liv och sorger än de själva. Långsamt blottlägger ”Niceville” hela bagaget av hyckleri och rasism – men också med en god dos medkänsla det torftiga liv som Niceville (dvs Jackson) erbjöd sina societetskvinnor.
Det går att överse med den typiska Disneyfilmens tydlighet och obönhörligt lyckliga slut – ingen får gå miste om minsta vändning eller torka andra tårar än medkänslans. Mycket tack vare samspelet mellan Viola Davis och Octavia Spencer, där den ena kämpar för att älska sin fiende medan den andra tar till ett hembiträdes infernaliska hämnd. Pondus, som sagt, och värdighet."